PEPPER NOSAR INTE LÄNGRE
På våren 2009 kontaktades jag av Hundis angående en ung blandis-kille, schäfer och troligtvis labrador, och jag ville absolut bli hans jourmatte. Då Pepper, eller Pelle som han kallades då, kom till mig var han smutsig, pälsen var fet och stank cigarettrök och hans klor var så långa att han inte kunde gå ordentligt.
Vid första anblick kunde vem som helst se att hans husse inte hade gett honom den omvårdnad, eller inte ens den grundläggande, som en hund behöver och förtjänar för att må bra. Om jag blev ledsen över det här, hur ledsen var inte Pepper då? Han hoppade in i bilen och tryckte sig så djupt ner i sätet som han kunde och gnällande gömde han nosen in i ryggstödet. Han var så rädd, stackars vackra lilla kille. Från vilket slags helvete har han kommit ifrån, tänkte jag.
Bilen fylldes av tjock cigarettstank, till och med Peppers papper luktade så mycket att det fastnade på mina händer! Senare kopierade jag så många av dokumenten som möjligt och slängde de skitiga. Jag, och en vän som jag hade med mig i bilen, tog Pepper hem till mig och lät honom nosa lite och kolla av stället. Men eftersom hans stank var outhärdlig var vi tvungna att ganska omgående ta honom till duschen och klippa hans klor.
Pepper var nervös och vågade inte göra annat än bara stå där. Men vi tog det lugnt och pratade med honom och successivt så slappnade han av. Efter någon timme efter att han ätit och sovit lite, gick han till vardagsrummet och gjorde sina toalettbestyr! Han gav inga signaler om att han behövde gå ut, eller så missade jag dem helt eftersom jag ju inte kände honom än. Men det visade sig senare att han inte var, trots sina 9 månader, rumsren. Hans husse hade inte tränat honom i det heller. Nu lade vi fokus på att få rutiner och jobba på att få till en kommunikation så han kunde tala om då han behövde gå ut. Efter någon dag började han med att hoppa upp på mig och komma nära mitt ansikte. Han tittade djupt in i mina ögon och viftade på svansen, och då frågade jag honom om han ville gå ut. Nu fungerade det, nu kunde han göra sig förstådd!
Så blev det, då han ville gå ut eller ville äta, hoppade han upp på mina knän och tittade djupt in i mina ögon och gjorde det helt underbart charmiga, han vinklade på huvudet åt vänster och höger och tillbaka igen! Vem kunde motstå det! Under samma period började jag iaktta hans gång och hans sätt att stå. Vissa dagar såg det ut som om han släpade det ena bakbenet och då han satt så satt han snett på en höften, och han stod på tre ben och åt. Det såg smärtsamt ut. Under en längre promenad i en djup gammal bokskog mötte jag och Pepper ett par som kom att betyda mycket för oss, Christina och Tomas. De såg också omedelbart att något inte stod helt rätt till med Pepper. De berättade att de hade haft en Schäfertik, Smille, som hade haft bekymmer med rygg, diagnos L7S1, som också var tvungen att tidigt gå och vila från smärtorna. Från denna dag hade vi tät kontakt och de tog ut Pepper på promenader och tränade honom i spårning och annat som skulle stimulera honom. Pepper var ju kraftigt understimulerad och behövde mycket träning för att på något sätt komma ”ikapp” utvecklingen. De visade mig hur man kunde se att hunden markerade smärta och vilket foder som skulle vara bra för honom och mycket annat som var bra att kunna om schäfrar. Ja, jag hade ju ingen direkt erfarenhet av rasen. Pepper hade så ont att han försökte slita bort smärtan genom att bita tag i pälsen vid svansroten och dra bort det. Frustrationen var tydlig och hjärtslitande.
Tillsammans med Anita och Veronica på Hundis bestämde vi att jag skulle ta Pepper till veterinären på regiondjursjukhuset i Helsingborg. Veterinären skrev i journalen: kraftig hälta, tydlig avlastning vid gång och trav, och tydlig smärta vid palpation. Röntgenbilder togs akut och prov på ledvätskan. De ställde diagnoserna UNS (AA01101) och HD (LK111-2) och demineralisering av vänster femur och inkongruens i vänster höftled. Pepper fick recept på Rimadyl vilket skulle lindra hans smärtor och stilla inflammationen.
Rimadylen gjorde skillnad och Pepper blev lugnare och sov bättre, men hans mage klarade inte av det. Efter några dagar var jag rädd att han skulle bli uttorkad eftersom han hade så kraftig diarré och kräktes ibland. Nu gjorde Christina och Tomas något helt fantastiskt, de kom med två plattor specialkost till Pepper! De hade åkt ut till djursjukhuset och köpt WD på burk. Vilken räddning det visade sig bli. Magen lugnade ner sig och så småningom vågade jag blanda i lite rissoppa som jag hade kokat. Vi kom snart igång med simträningen som veterinären rekommenderade för att bygga upp muskulaturen och för att få Pepper starkare och stabilare.
Utan alla okända hjältar där ute i landet hade inte vi haft möjlighet till simträningen. Det värmde mig oerhört då jag fick veta att det var många generösa människor som jag fortfarande varken har träffat eller vet namnen på, som gick in och gav ekonomiskt stöd till Peppers träning och rehabilitering, Det gav resultat, och han började gå rakare och sitta rätt dessutom så verkade smärtorna avta eftersom han slutade bita sig själv i rygg och höft.
Till min enorma glädje blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att bli Peppers matte, och hur kunde jag tacka nej till det! Vi det här laget hade jag och Pepper kommit varandra väldigt nära och nu var det bara att fortsätta att kämpa för hans hälsa och psyke. Han var fortfarande lite osäker på människor eftersom han hade utan tvekan blivit slagen och inte alls socialiserad.
Jag har räknat ut att han måste ha blivit slagen över ryggen och nosen. Jag har också funderat på om hans ryggsmärtor berodde på någon skada som han fått efter misshandel? Vi tog promenader vid havet där han kunde gå på stranden som ju gav lite motstånd och tränade hans muskler. Vad han älskade havet, det gjorde jag med. Vilka vackra morgnar vi hade där nere, Pepper och jag.
Rimadylen kunde trappas ner och hans mage blev bättre och personlighet förändrades och han blev piggare och mer alert. Nu såg allt ljusare ut, vi var på väg åt rätt håll, men han slutade aldrig riktigt helt med att markera smärta mot rygg och höfter under promenader. På kvällarna då han var avslappnad försökte jag massera honom lite, men jag fick inte det alltid. Han tog försiktigt men bestämt tag i min hand och markerade att ”nej du, inget massage här”. Titt som tätt dök Christina och Tomas upp och tog ut Pepper på promenader och träning, och han kom hem helt tillfredställd och hungrig.
Men i december 2009 började de aggressiva symptomen komma tillbaka. Veterinären kunde inte säga så mycket mer annat än att ge honom smärtstillande. Han började bita sig själv igen och det enda som fick honom att sluta var Rimadyl. Vi visste alla vad detta innebar och började förbereda oss mentalt för att vi kanske inte hade lyckats och att Peppers liv inte skulle bli honom värdigt.
Nu började cirkusen med Rimadyl och täta toalettbesök igen, och ibland hann han inte tala om för mig att ”mamma, skynda dig, jag måste ut, nu nu nu”. Vilken enorm ångest jag fick och ifrågasatte mig själv om jag verkligen hade gjort det jag kunde.
Jag blev också så oerhört arg på den storrökande farbrorn som hade varit husse till underbara Pepper. Husse, som hade kallat honom Pelle vilket bara det är ett hån i sig tycker jag, hade varken motionerat eller gett honom mental träning. Jag kom också på att han måste ha matat Pepper med sina rester, eftersom varje gång då jag skulle skrapa av tallrikar efter våra middagar, kom han som om det var en signal till honom att det var matdags. Ja, alla hundar kommer väl då det vankas mat, men det här beteendet var ändå lite annorlunda än vad jag har erfarit med andra hundar. Jag tolkade det som om att Pepper var fixerad vid det där ljudet då man skrapar rent en tallrik med besticken. Tänk om det har varit så att Pepper har levt på matrester som en storrökande ensamstående farbror ute i ett skrotupplag har kladdat ihop till sig själv? Vad kan det vara för slags foder till en ung stor växande schäfer? Peppers unghundstid bestod definitivt inte av regelbunden motion eller stimulans dessutom undernärd. Jag vet också att denne farbror inte var helt vänligt sinnad därför att han vid ett tillfälle ringde mig och skrek på mig så högt att jag var tvungen att hålla luren långt bort från mitt öra. Han kallade Pepper ”hundjäv..n som skiter inne och som inte lyssnar på tillsägelser”. Jag kan inte heller låta bli att tänka på om hur Pepper hade mått idag om husse hade tagit sitt ansvar som en seriös hundägare ska göra?
Så, 2010-02-26 kom, och jag tog en sista promenad med Pepper, min Sergent Pepper.
Sen åkte vi till Djursjukhuset i Helsingborg och vi blev visade till rum nummer 10 och vi möttes av levande ljus och filtar på golvet. Pepper visste att det här stället inte var något trevligt alls och ville gå därifrån. Han blev orolig och stressad. Sköterskan gav honom en dubbel dos av lugnande, men Pepper visade sig vara stark och ville skydda både mig och honom.
Efter ett tag gav de honom en till lugnande spruta och då började han varva ner och lade sig ner på golvet intill mig. Han fick ett grisöra att mumsa på och sedan lade han sitt huvud på mitt knä som han brukade göra då vi skulle mysa.
Jag var i upplösningstillstånd, vad mitt hjärta gjorde ont och tårarna verkade aldrig ta slut. Nu var det inte många minuter kvar med min Pepper.
Veterinären kom in och satte in den stora sprutan i kanylen som sköterska tidigare hade stoppat in i Peppers framben. Nu gav de honom en överdos av narkos, och då stetoskopet hade tystnat, klockan 10:55, bad jag dem lämna oss ensamma.
Jag bröt ihop och låg där bredvid Pepper och höll om honom och
klappade honom. Underbar mjuk päls och stora öron. Vackra tassar.
Perfekt kropp. Söt svart nos som hade puffat på oss på morgnarna för
att väcka oss. Jag låg där på golvet intill honom och tänkte på det
gångna året och på allt vad vi hade gått igenom och alla de
människorna som hade gjort allt för Pepper.
Tårarna tog aldrig slut och de rullar ner för kinderna än även nu
under skrivande stund.
Efter en ungefär en timme var han helt borta, hans värme hade lämnat honom, och jag kände att nu var det tid för mig att lämna honom. Vad svårt det var. Jag ville inte lämna min lille kille där på filten. Jag rättade till hans kropp lite och lade honom till rätta som om han skulle sova, kysste hans nos och lämnade honom.
Med ett tomt koppel kom jag hem till barnen och jag behövde inte säga så mycket, de förstod.
Nu väntar vi på urnan, och då ska vi ta farväl av Pepper på ett vackert och värdigt sätt ute på Mölle, på Kullahalvöns högsta topp.
/Katja, Peppers matte
